Loreleiis hörna

En urgammal variant av tortyr utspelar sig just nu i vårat hem. Inte droppande vatten i pannan, bortdragning av naglar eller "iron maiden" (och då menar jag inte bandet *ler*). Natt nr 4 utan sömn. Kan man överleva utan sömn? "Mini-me" försöker, med till stor del lyckat resultat, att köra slut på mamma sin innan semestern ens är slut. Hur ska det då gå när maken börjar jobba och jag blir hemma själv på dagarna med Mini-me och Lilleman som dessutom ska slussas till dagis och potttränas.  Jag vet... så är det att vara förälder (eller som mormor säger "välkommen till klubben!").  Men var det så här vi trodde att det skulle vara? Hade vi räknat med 2 (ja, du läste rätt, inte ett utan två!) barn som inte ser någon mening med att sova på nätterna, åka vagn och vara nöjd i bilen? Barn som kräver mer än vad barn bör kräva enligt "mallen". Vi hade inte räknat med ett kolikbarn som vägrade napp tills han var 9  månader, som inte sov en natt i egen säng innan han fyllde 1 år, som krävde att bli buren dagarna igenom och som ammade minst en gång i timmen första 6 månaderna. Vi hade absolut inte räknat med att barn nr 2 skulle bli likadant! Vi var beredda på det och inställda på att det kunde bli tungt, men inte trodde vi att vi skulle välsignas med samma elände igen. Nu är vi där. Visserligen äter hon inte riktigt lika ofta på dagarna (bara varannan timme!) och sover själv i sin egen säng i en timme på kvällen (om man har tur och lyckas lägga ner henne vid exakt rätt tidpunkt). Men vagnen avskyr hon, bäras vill hon hela tiden och napp förstår hon inte poängen med alls.

Nu får ni inte missförstå mig! Jag älskar mina små över allt annat och skulle inte byta bort dem för allt i världen. Jag lovar att återkomma med större tilltro till livet när jag fått sova mer än 45 min i sträck! Fast det är klart... när Mini-me skrattar så hon kiknar av att man pussar henne på magen, eller när Lillemans blonda kalufs dyker upp bakom fotgaveln och viskar "mamma, får jag sova hos er?"... då är det värt det... det är värt allt! Strunt samma att man ser ut som ett nyvaket, gråhårigt vrak när man lämnar på dagis! "Nyponrosens" dagar är över! Jag är och förblir mamma till de två mest underbara monsterungarna som hamnat på denna jord!